Utöver grundgångarterna vill de allra flesta av oss islandsryttare även rida tölt. Tölten är, precis som skritten, en fyrtaktig gångart utan sväv. D v s den har alltid någon eller några hovar i marken och det blir inte så skumpigt som i trav. Man kan, på riktigt bra tölthästar, rida tölt från arbetstempo som är lite snabbare än skritt ända upp till kapplöpningstempo. Tölt är en naturlig gångart i den bemärkelsen att islandshästen har anlag för den och de flesta föl visar tölt i hagen.
Däremot ”växer dom oftast ifrån den” när dom blir äldre. Tölten kräver alltid en viss grad av spänning eller samling och kostar då mer energi. Därför är den inte någon lämplig transportgångart då istället trav är lämpligare.
Islandshästen är även känd för flygande pass. Det är en tvåtaktig samsidig gångart med sväv. Den kostar massor av energi och används sparsamt på välutbildade hästar med erfarna ryttare. Om man rider pass utan sväv så kallas det ofta negativt för grisepass. Hästarna väljer den ofta själv, då även den ofta kräver väldigt lite energi av hästen.
Till skillnad från traven så blir hästarna stela av att springa omkring i pass och därför bör man inte låta hästen gå eller springa i pass om den inte arbetar rätt genom kroppen. På Island säger man ”Lull er gull” som betyder (grise)pass är guld, eftersom man anser att om man har det så går det lättare att utbilda hästen vidare för en bra tölt. Tölten ligger precis mitt emellan pass och trav och är svår att rida taktren på ett för hästen skonsamt sätt. Det kräver takt- och ryttarkänsla, kunskap, balans och timing för att kunna guida hästen rätt utan att den drar sig mot pass- eller travtakt. Att rida flygande pass är grädden på moset för den duktiga ryttaren. Vi har förhållandevis få passryttare i Sverige och de flesta hästar rids endast som fyrgångare, dvs grundgångarterna plus tölt.